Värdelös träning. Jag vill alltid vara bäst. Pratar inte bara om innebandy nu, utan allt. Jag vill vara etta. Jag vill vara guld. Det är ofta jag lyckas komma till det bästa, dit jag vill. Men det är också ofta jag hamna där jag inte vill. Och när jag inte klarar det där jag vill. Då blir jag så sur att jag bara vill slå något. Jag blir deppig och kan dra ner humöret på andra. Även ta ut det på andra, säga saker jag sedan ångrar. Envis är väl det rätta ordet. Jag vill så mycket jag egentligen inte klarar av.